Jag önskar att allt kunde bli som förr.
Då man inte tog dom som stod en nära för givet, utan uppskattade
vartenda minut man fick spendera tillsammans med varandra.
Då man fanns där för varandra villkorslöst, dag o natt, hela tiden.
Och då man gjorde sitt yttersta för att försöka förstå vad en vän gick igenom.
Vad hände med allt det här?
Själv har jag ingen aning, utan det enda jag vet är att om jag hade haft en önskning,
hade det varit att få allt att bliså igen.


Menmen, livet går vidare, vänner splittras, sånt är livet, man får lära sig leva med de.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0