Mitt besök i gbg

Det var magiskt. En dag som började toppen och redan från början visste jag att inget eller ingen skulle kunna ta léendet från mina läppar. Jag mötte upp Sabina på tågstationen i halmstad vid fem i ett med två hello-baguetter i beredskap. Sedan tog det lite över en timme innan vi anlände till göteborg. I hopp om att inte verka vara som turister misslyckades vi rätt så rejält. En första ledtråd kan ju ha varit resväskan vi hade med oss. En annan kan vara att vi virrade runt som yra höns innan en vänlig människa visade oss mot rätt håll. Det mest korkade vi sedan råkade göra var nog att sätta oss på spårvagn nr5 som skulle ta oss till Liseberg. Ungefär såhär lät det när vi väl hamnat på spårvagnen.

"Men sabina, är det inte liseberg där borta?" *pekar bort mot motsatta håll*
"Hehe, jo det är det. Det körde nyss förbi en annan spårvagn som också hade nr5 där det stod via Liseberg på"

Då hade vi självklart hoppat på nr5 mot fel riktning. Det var bara att hoppa av och sedan ta oss över till andra sidan för att snabbt hoppa på den rätta 5:an. Tillslut hamnade vi på liseberg där det var enormt lång kö. Överdrivet lång kö. Går nog inte att föreställa sig det. Men efter ca 25 minuter var vi inne på själva liseberg och 30 minuter senare hade vi hängt in våran väska och även hunnit köpa åkband. Sedan blev vi som små barn på nytt. Helt spralliga i kroppen sprang vi runt och njöt av varenda åktur. När klockan var ca 19.45 hade vi 15 minuter på oss att tränga oss fram i den täta publiken för att hamna så långt fram som möjligt. Det var nämligen Håkandags!

Denna kvällen hade jag väntat på i ca ett halvår och det var en helt obeskrivlig känsla att äntligen vara på plats. När introt till kvällens första låt började, närmare bestämt "tro och tvivel", började glädjetårarna rinna. Kunde helt enkelt inte hjälpa det utan var bara så himla lycklig. Efter två-tre låtar började jag tränga mig fram ytterliggare genom publiken eftersom Sarah & co. stod längst fram till höger om scenen. Och det var verkligen magiskt. Att stå längst fram och verkligen njuta av hans röst och sätt att få med publiken på. Helt sjukt. Får rysningar genom hela kroppen bara genom att tänka på det. Efter ca två timmar var min lyckligaste tid hittills i livet över. Tyvärr. Men jag njöt verkligen av vartenda sekund. Och tårar rann flera gånger.

Nu, några dagar senare, kan jag fortfarande inte fatta att jag äntligen har sett honom. Genom bara tanken blir jag överlycklig. Inget kan få mig att må dåligt när jag tänker på dom timmarna. Tack Håkan för en oförglömlig kväll!

(jag och sarah mitt i allt det lyckliga)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0